Acid House Kings – Mondays Are Like Tuesdays and Tuesdays Are Like Wednesdays (Labrador)

Bara för att måndagar är som tisdagar och tisdagar är som onsdagar behöver man inte vara tråkig. Bara för att låten är bra men ljudet är ännu bättre behöver man inte vara stiff och bara för att någon som antagligen var ondskan men likaväl kan ha skrivit i Benno myntade begreppet borgarpop behöver inte det betyda att man inte kan ha jävligt roligt och göra förbannat bra musik.
Så.
Nu var det utrett.

Acid House Kings

Acid House Kings

Acid House Kings (bröderna Niklas och Johan Angergård och Joakim Ödlund) är väl på precis alla sätt och vis synonyma med borgarpop. Är man välkammad och från inte helt ofina skånska Åhus är det kanske lätt hänt att man stämplas knallblå – särskilt om man spelar relativt opretentiös pop. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att prata om kungarna, som de själva föredrar att kalla sig, utan att beröra faktumet att deras hela framtoning bedömts hårt.
Och som Niklas Angergård, bandets sångare, sa “Vi gjorde ett väldigt politiskt statement när vi döpte vår singel till ‘Play Pop!’”.

På ett sätt gjorde de kanske det. Att vara något så ohett som opolitisk kan nästan uppfattas som en provokation och bara för att Acid House Kings aldrig har viftat med röda fanor eller knutna nävar blev borgarpopen till och klangen är negativ men begreppet innehållslöst. Kärnan är bara popmusik och det är precis hur enkelt som helst.

Mondays Are Like Tuesdays and Tuesdays Are Like Wednesdays är fantastiskt okomplicerad. Precis som Acid House Kings alltid har varit. På tio år har de släppt tre fullängdsskivor, med exakt fem års mellanrum, och även om de själva hävdar att utgivningen är en trilogi är det nog snarare slumpen som har gjort att släppen blivit så kontinuerliga. Den långa tiden mellan albumen har fört de många goda sidorna hos substantivet förändring med sig och steget från tvåan Advantage Acid House Kings är i den inte helt vidsträckande intellektuell-pop-skalan stort.

Om Advantage… var ett lite spretigt, elektriskt försök att låta kalas och The Smiths är Mondays Are Like Tuesdays… ett ganska lättklätt och lugnt album. Likheterna med lillebror Angergårds Club 8 är fler – man vill hellre dricka drinkar i solen än hoppa upp och ner med en massa billig öl i magen.

Trumpeterna är fler, och snyggare. Texterna är bättre, och roligare. Låttitlar som “Brown and Beige Are My Favourite Colours” borde egentligen bara vara fåniga men på något märkligt vis funkar det utmärkt. Precis som det inte alls känns konstigt att Niklas i helt galna superhitten “You’re a Beautiful Loser” sjunger om att han inte vill ligga med tjejen han precis har träffat för att hon är så vacker att hon blir ointressant. I teorin är det bara löjligt, men i verkliga verkligheten helt briljant.

Hälften av låtarna är softade Club 8-aktiga melodier, hälften är upptempopop med handklapp och trumpeter. Hälften av låtarna sjungs av Niklas, hälften av ljusröstade, alldeles, alldeles underbara Julia Lannerheim, som är vikarierande kung så länge Joakim Ödlund bor 80 mil från resten av bandet och inte har tid med särskilt mycket mer än att försöka pussla ihop ännu ett Starlet-album.
Rubbet är inspelat i lilla Summersound-studion på Bondegatan i Stockholm, som mer ser ut som ett provisoriskt hem i en inrökt källare än en plats för kreativa yttringar. Inom fem år kommer japanerna boka in besök där under sina Sverige-resor, var så säkra på det.

Svensk pops finest blir just nu tillverkad nästan uteslutande vid Johan Angergårds dator; Mondays Are Like Tuesdays and Tuesdays Are Like Wednesdays är bara ännu ett bevis på det. Vill någon kalla det för borgarpop går det kanske för sig. Bara alla hajjar att det politiska uttalandet i “Play Pop! EP” fortfarande är Acid House Kings tyngsta ideologiska yttrande och att mer än så inte behövs.
Så från och med nu tillskriver ingen dem egenskaper de inte har, okej? Och snälla, inga fler historier om sälskinnsvantar och kvaddade Porschar, tack. Kungarna är bäst på att bara vara kungarna. Och på att släppa årets hittills bästa svenska popalbum.

Betyg: 8/10

Av: Sara Martinsson